Jag har varit borta över en månad från denna blogg, och har därför hunnit med att se relativt många nya serier och säsonger utan att kunna rapportera om dem. Såg på Saras blogg att hon uppdaterade om serierna hon hade sett sedan sist, och jag tänkte att jag nu kunde göra detsamma.

 

 

She-Ra and the Princesses of Power är en serie som betyder väldigt mycket för mig. Det var serien som fick mig att bli intresserad av animation igen. Vår resa tillsammans har inte alltid varit perfekt, den andra säsongen var t.ex. inte alls så bra som jag ville att den skulle vara. Men det är ändå en serie jag alltid uppskattat. 

 

Den fjärde säsongen av She-Ra and the Princesses of Power var riktigt bra. Serien bevisar åter att den är som allra bäst när den visar känslor, och det gjorde den i den här säsongen. Nästan alla karaktärer behövde bearbeta trauman och emotionell svåra perioder. Detta är även den säsong som hittills verkligen visat hur mycket som står på spel. För i denna säsong går det inget bra för gänget, och vi får se Mermista förlora sitt hemland. 

 

Detta gjorde absolut den fjärde säsongen av She-Ra till en av seriens bästa, med en så fantastisk helhet som den faktiskt hade. Utöver det, fick vi även ett flertal mindre detaljer som verkligen kompletterade denna säsong. Älskade bland annat den nya karaktären Double Trouble, jag älskade att vi fick reda på mer om Mera, jag älskade avsnittet Mer-Mysteries, jag älskade den nya designen på Catra. Detta var en riktigt, riktigt bra säsong.

 

 

 

Den första säsongen av Britannia var bland det bästa jag har sett. Ett smart period drama, med orimligt älskvärda karaktärer och ett fantastiskt underhållande manus. På grund av den speciella känslan serien förmedlade dock (läs: det här är en otroligt konstig serie) så trodde vi inte att vi skulle få en andra säsong, för det var många som inte tyckte om Britannia. Men vi fick en, och tur var väl det. För Britannias andra säsong är ännu bättre än den första.

 

Det bästa med den andra säsongen av Britannia, var det faktum att serien hittade sig själv. Nu visste serien precis vad den ville, nu hade den självförtroende. Och när en så här speciell och smart serie hittar sitt självförtroende, kan det inte bli annat än bra. Den här säsongen fortsätter resan, resan där Rom fortsätter att kolonisera och styra Britannia. Resan där individer fortsätter att jobba emot Rom, där de försöker rädda sitt hemland.

 

Det fanns egentligen tre berättelser i denna säsong, eftersom vi har tre fronter. Rom med Aulus och Amena, druiderna med Veran och Harka, och Divis och Cait. En aspekt som gjorde denna säsong så bra som den faktiskt var, var det faktum att alla dessa berättelser är riktigt, riktigt bra. Det är aldrig någon som blir ointressant, vilket var en förbättring gentemot den första säsongen. Om jag skulle välja en favorit, så skulle det faktiskt vara Rom. David Morrisseys Aulus blev i denna säsong tvs sexigaste karaktär, och vi fick samtidigt våra hjärtan krossade av Amena och hennes hemska uppväxt. 

 

Egentligen vet jag inte vad jag mer ska skriva än att den här säsongen var bland det bästa jag någonsin har sett. Britannia har skapat karaktärer jag aldrig kommer att glömma, Britannia har skapat en serie jag aldrig kommer att glömma. Säsongen fick mig att skratta, säsongen fick mig att gråta. Jag hoppas nu i skrivande stund på en tredje säsong, men jag skulle vara mer än nöjd om detta var allt vi fick. För vad vi fick var magiskt.

 

 

 

The Crown är en mäktig serie. Under varje avsnitt känner en hur mycket sllit de har lagt ner, under varje avsnitt förstår en varför de behöver så mycket tid mellan säsongerna. Säsong tre har precis samma känsla, samtidigt som den är helt annorlunda från de tidigare. Främst på grund av generationsskiftet, där Olivia Colman nu spelar Elizabeth, där Helena Bonham Carter nu spelar Margaret, och där Tobias Menzies nu spelar Philip. Vad jag tyckte om detta, var att det faktiskt fungerade oväntat bra. Jag tycker att det var ett bra beslut att byta ut skådespelarna, och jag tycker att det gör serien mer intressant. Mitt enda problem var att det var svårt att hålla koll på vilka sidkaraktärer som var nya, och vilka sidkaraktärer som bara hade fått nya skådespelare.

 

Ett till problem jag hade med den här säsongen dock, som tyvärr var ett ganska stort problem, var att säsongen inte riktigt fastnade hos mig. Visst kunde jag uppskatta hur bra gjord serien faktiskt är, men under denna säsong var det inte så mycket mer än det. Säsongen påverkade inte mig lika mycket som jag ville, och det är tyvärr ett ganska stort minus. Tror många hade det här problemet i och med bytet av skådespelare, men för mig var det något annat. För mig var det nog avsaknaden av en rullande handling, det faktum att säsongen inte känns kontinuerlig.

 

Det absolut bästa med den tredje säsongen dock, var Charles. Detta var ganska oväntat för mig eftersom jag inte är hans största fan i verkligheten, men i serien blev han det enda som gjorde mig emotionell insatt. Jag älskade att se hur han ville bryta sig loss, hur han ville visa sina känslor, sig själv. Josh O'Connor spelade honom perfekt, och jag är glad över att serien kunde ge oss en karaktär som fick mig att hoppas för framtiden.

 

★★★½

  

 

So ni kanske vet så är Hart of Dixie en av mina absoluta favoritfilmer. Därför blev jag väldigt glad när jag läste om en uppkommande serie som skulle handla om en tjej, som flyttade till en liten stad i USA för att börja jobba som en sjuksköterska med en äldre man (som inte vill ha henne där). Denna serie var Virgin River, som för lite över en vecka sedan släppte sin första säsong på Netflix. 

 

Vad jag inte hade förväntat mig när jag började kolla på Virgin River, var hur emotionell serien skulle vara. Hur mycket den skulle påverka mig, och hur mycket jag skulle kunna känna igen mig i serien. Att vi inte fick veta allt om Mel från en första början, utan att vi fick ta reda på hennes berättelse genom tillbakablickar och vad hon berättar för karaktärerna i serien, hjälper också till med dess effekt.

 

Vad jag mer tyckte om med Virgin River, var hur hälsosamma alla förhållanden var. Om det var något som inte kändes rätt, så löste karaktärerna upp det. De pratade med varandra, de lyssnade på varandra. Detta var något som verkligen kändes uppfriskande i en serie inom denna genre. Jag tyckte även verkligen om karaktärerna, och deras relationer med varandra. Mel, Jack, Hope, Doc. Tyckte även om elementet av mystik och fara som drogodlingarna bidrog med, och Paige. Tror att säsong två kommer att kunna bli minst lika bra som den första.

 

 

 

Jag väntade med att kolla på The Dragon Princes tredje säsong ett bra tag. Det var en av få serier jag och Simon kollade på tillsammans, och jag var inte jätte sugen på att kolla på den själv. Men nu i veckan kände jag att det faktiskt var dags, och jag kan nu säga att det här är seriens absolut bästa säsong hittills. Jag kan till hundra procents säkerhet säga att det inte finns någon bättre animerad serie där ute.

 

Om jag ska sätta denna säsong i kontext över hur episk den faktiskt var, så passar den bra att jämföra med Sagan om Ringen och/eller Hobbit. Jag kollade om Hobbit under den vecka som gått, och jag måste säga att The Dragon Prince ligger vid precis samma nivå. Vi går från Unexpected Journey i början av säsongen, och vi slutar vid Battle of Five Armies i slutet av säsongen. The Dragon Prince lämnade mig i awe.

 

Att vi äntligen fick se Callum och Rayla bli tillsammans i denna säsong (och på vilket sätt de blev tillsammans!), att vi äntligen fick se Ezran acceptera sin roll som kung i denna säsong, att vi fick se Soren och Claudia helt byta roller i denna säsong, att vi fick se alver och människor samarbeta. Både genom Rayla och genom Amaya. Vet inte hur jag mer ska beskriva denna säsong än extraordinär.