Jag hade tänkt att skriva en separat recension av The Rise of Skywalker när jag såg filmen i onsdags, men sedan upptäckte jag att jag helt glömt bort hur en skriver en recension. Så mina tankar kring den filmen fick komma med i det här inlägget istället, där jag tar upp vad jag tyckte om fem filmer där Adam Driver är med, som jag har sett nyligen. För efter Rise of Skywalker är jag besatt. Av Ben Solo, av Adam Driver. Star Wars recensionen är ej spoilerfri.

 

Trailer | Går just nu på bio.

 

 

 

 

★★★★ 

 

Trailer | Finns på Netflix.

 

Jag visste inte vad jag hade att förvänta mig när det kom till Marriage Story. Jag visste inte vilken genre filmen exsiterade i, jag visste inte om det var en tragedi, om det var en komedi. Jag visste knappt vad filmen handlade om, om jag ska vara ärlig. Därför förväntade jag mig självklart heller inte att filmen skulle vara så bra som den faktiskt var. Filmen lär oss om kärlek på ett väldigt unikt sätt. Den lär oss om förståelse, om tyngden att faktiskt lyssna. Marriage Story ger mig en helt ny definition av vad att leva faktiskt betyder, och visar att jag är värd mer än att bara vara nöjd.

Trots att filmen ibland kan bli lite väl polerad för min smak, tycker jag att den snabbt väger upp detta genom realism. Genom att visa oss hur det kan gå från dåligt till sämre, genom att visa oss hur det inte alltid blir som en vill. Vad Marriage Story ger oss som är ännu bättre än dess struktur dock, är otroliga skådespelarinsatser. Aldrig har ett bråk känts så äkta, aldrig har en spontan musikalisk scen känts så rå, aldrig har ett skärsår känts så ångestframkallande. Adam Driver förtjänar en Oscar, Scarlett Johansson likaså. Marriage Story är en genuint bra film.

 

 

Trailer | Finns på Netflix.

 

Det är inte ofta det här händer, men jag har hittat en ny favoritfilm i This Is Where I Leave You. Jag vet inte när denna insikt ska slå mig, men jag älskar dramakomedi som genre. Det finns två aspekter som främst gör This Is Where I Leave You till en av mina absoluta favoritfilmer. Den första är att filmen handlar om en familj, och att alla i denna familj har något typ av problem. Kan inte få barn, kär i någon annan, partner var otrogen, kan inte växa upp. Alla karaktärer har något speciellt som utmärker dem, som ger dem djup, som bjuder in oss, och det tycker jag verkligen om.

 

Den andra aspekten är filmens förmåga till att blanda just drama och komedi, sorg och lycka. Visst är det en kompetens som många filmer faktiskt har, men just för mig klickar det extra i This Is Where I Leave You. När vi först träffar denna familj är det i misär, men under filmens gång får vi följa med deras resa till någon typ av glädje. Mognad. Självinsikt. Det bästa med det hela, tycker jag, är även det faktum att de hittar detta i varandra. Genom att hitta närmare till varandra som familj, hittar de även sig själva. Det tycker jag är fint. Sedan hjälper det självklart också att filmen är full av otroligt kompetenta skådespelare, och att manuset faktiskt är riktigt roligt. Detta är en film jag nog aldrig kommer att glömma.

 

 

Trailer | Finns på Netflix.

 

Det här är den typ av film som går förlorad hos mig. Paterson är en väldigt avslappnad film, där briljansen finns i detaljerna och i tonen. Det är den typ av film som jag aldrig klickar med. Trots det, tycker jag att Paterson är en bra film. Rollen känns som gjord för Adam Driver, och jag tycker om dess uppbyggnad. En start, ett slut. Sedan börjar vi om igen. För mig ger detta värde till vardagen och det vardagliga. Paterson är en väldigt behaglig film att kolla på.

 

Jag läste någonstans om Patersons budskap om att vakna upp varje morgon, och att varje hitta din egna kreativitet, din egna kärlek, ditt egna support i en värld som inte ger dig något av detta gratis. Vardagsmod, vilket är något jag kan uppskatta. Men utöver det måste jag säga att Paterson är som en fin tavla för mig. Vackert, men något jag inte lyckas förstå. Något där jag inte lyckas röra mer än ytan.

 

 

Trailer | Finns på Viaplay och SF Anytime.

 

The Man Who Killed Don Quixote känns lite som en missad chans. Från vad jag har förstått, så har den här filmen varit i produktion väldigt, väldigt länge, och på ett sätt märks det. För den här filmen känns som att den är lite överallt. Det känns som filmskaparna äntligen fick en chans att göra klart den, och gjorde därför ett väldigt slarvigt jobb. Det kanske finns en bra film där någonstans, men den är gömd bakom all röra. Speciellt sett till utformningen av filmen, speciellt sett till redigeringen.

 

Dock så måste jag säga att jag uppskattar att aldrig veta vad som väntar mig med The Man Who Killed Don Quixote. Det som faktiskt gör att filmen går att kolla på, det som gör att det fortfarande känns som att det finns en potential, är hur udda den är. Vilket vi antagligen har Terry Gilliam att tacka för. Att aldrig riktigt veta vad som kommer hända, att bli överraskad under deras resa tillsammans, det ger filmen någon typ av underhållningsvärde.