Åtta avsnitt, åtta berättelser. I detta inlägg tänkte jag ta upp vad jag tyckte om den romantiska resa vid namn Modern Love. Det är en antologi och därför tänkte jag att jag, istället för en vanlig recension, kunde skriva lite kort vad jag tyckte om varje berättelse. För att sedan ta upp vilka som var mina favoriter, och vilka som var lite mindre bra. Vad jag kan säga för att sammanfatta mina känslor gentemot serien dock, är att jag verkligen tyckte om den. Charmig, romantisk, nära till känslorna. Precis som jag vill ha det.

 

 

Den första berättelsen av Modern Love var en perfekt öppning till serien. För avsnittet fick en att bli väldigt investerad. Allt som hände Maggies liv, under den tid vi fick följa, påverkade. Allt som hände Maggie, kändes det som att även vi var med om. Vad jag mer tyckte om med When the Doorman Is Your Main Man, var hur avsnittet visade upp ensamhet. T.ex. när Maggie fick reda på att hon var gravid, och inte hade någon att ringa. Det kändes verkligen, precis som hela avsnittet i sig.

 

Efter detta avsnitt, är jag i alla fall övertygad om en sak. Och det är att Dev Patel måste vara bland det bästa vi har just nu. Det bästa, och det mest attraktiva. Detta var antagligen främst varför jag faktiskt tyckte om den här berättelsen. When Cupid Is a Prying Journalist var ett kärleksbrev till kärleken själv. Det var en väldigt romantisk berättelse, om hopp, om den stora kärleken. Så även fast den hade otrohet som en stor aspekt, tyckte jag denna berättelse var riktigt bra.

 

Om det är någon av alla berättelser som känns välgjord, som känns genomtänkt, så är det Take Me as I Am, Whoever I Am. Det var en väldigt rörande berättelse, där Anne Hathaway spelar Lexi. Som är bipolär. Vad jag främst tycker om är hur avsnittet lyser uppmärksamhet till just bipolär sjukdom, men jag uppskattar även att den visar upp hur viktigt vänskap är. Hur viktigt det är att öppna upp. Hur mycket det kan hjälpa en. Sen måste jag även ta upp hur mycket scenen där hon inte kunde ta sig upp från golvet påverkade mig. Det kom som en käftsmäll, helt ärligt. "Come back, don't come back". Otroligt starkt emotionellt.

 

 

Rallying to Keep the Game Alive är en av Modern Loves svagare berättelser. Detta främst på grund av ett den blir ganska utdragen efter ett tag, det känns som det hade behövts mer substans. Jag uppskattar själva aspekten med att alla kan hitta tillbaka till varandra, om vi bara kommunicerar, men om jag ska vara ärlig var resten ganska tråkigt. Vilket var synd, eftersom att det fanns mycket potential med Tina Fey och John Slattery i ledet.

 

Om det var en berättelse jag skulle kalla dålig i Modern Love, så måste det tyvärr vara At the Hospital, an Interlude of Clarity. Detta på grund av att jag inte alls kunde uppfatta den. Vad den ville få ut, vad som faktiskt hände. Samtidigt som det, enligt mig, inte fanns någon kemi överhuvudtaget mellan huvudkaraktärerna. Visst uppskattade jag deras konversationer om mental hälsa, men det var inte tillräckligt för att få mig att tycka om denna berättelse. Det kändes även som att deras förhållande hade en tendens att kunna bli problematiskt. Destruktivt.

 

Om det var en berättelse jag verkligen kunde relatera till, så var det So He Looked Like Dad. It was just Dinner, Right?. Inte för att jag känner en avsaknad av en fadersfigur, utan hennes känslor gentemot en äldre människa. En äldre man, i detta fall. Inte romantiska, inte sexuella, bara ett behov att känna sig omhändertagen. Utöver det kunde jag också uppskatta att denna berättelse gav oss en yngre karaktär, något mer i min värld.

 

Ni vet den känslan när ni precis har träffat någon ny, men det känns som att ni känt varandra hela era liv? Det var den känslan denna berättelse gav mig. För även fast avsnittet var en knapp halvtimme, kändes det som att jag hade sett en hel film i Hers Was a World of One. Främst på grund av att vi följde en graviditet, men även för att karaktärerna verkligen fungerade bra tillsammans. Allt kändes så självklart när Karla, Tobin och Andy träffade varandra.

 

Vilket avslut på en fantastisk antologi. Den första delen av avsnittet handlade om äldre kärlek, två människor som hittade varandra i sina äldre dar, för att sedan utvecklas till en liten crossover med alla karaktärer vi har lärt känna under dessa åtta avsnitt. Jag måste först och främst nämna att berättelsen om Margot och Ken gjorde ont överallt inombords. Klump i halsen, tårar i ögonen. Denna kändes. Men jag uppskattade även att vi fick träffa alla igen, en sista gång. Det gör att en antologi känns mer fullständig.

 

 

New York Times' beskrev Modern Love som charmig men ojämn, och detta kan jag faktiskt delvis hålla med om. För efter åtta avsnitt, är jag väldigt säker på vilka berättelser jag tyckte om, och vilka jag inte tyckte om. Jag har fyra berättelser som var mina främsta favoriter (där jag inte inkluderar säsongsavslutningen, eftersom det känns som fusk) och en som inte riktigt klickade hos mig. Mina favoriter var When the Doorman Is Your Main Man (med Cristin Milioti), Take Me as I Am, Whoever I Am (med Anne Hathaway), So He Looked Like Dad. It Was just Dinner, Right? (med Julia Garner) och Hers Was a World of One (med Olivia Cooke).

 

Vad som är intressant med dessa, är att ingen av mina favoriter handlar om romantisk kärlek. En handlar om ensamhet, om att förstå att en förtjänar kärlek. En handlar om acceptans, om att våga älska sig själv och att våga dela med sig av sig själv. Två handlar om föräldrarskap, fast på olika nivåer. Att vilja bli föräldrar, att vilja ha föräldrar. Dessa står ut hos mig, och blir därför mina favoriter i denna första säsong. Om jag skulle vara tvungen att välja en, så skulle det vara When the Doorman Is Your Main Man. Älskade hur den tog upp ensamhet.

 

Den berättelse som jag tyckte minst om, var absolut At the Hospital, an Interlude of Clarity (med Sofia Boutella). Det var här jag tyckte att den första säsongen hade en liten svacka, eftersom att jag tyckte berättelsen innan (Rallying to Keep the Game Alive) inte heller var en av de bästa. Jag tyckte att deras förhållande kändes ganska tomt, och till och med på gränsen till att kunna bli ganska destruktivt. Måste dock även ge denna berättelse lite beröm, eftersom jag älskade Yasmines tal om bekräftelse.

 

★★★★